wineredlove

En farlig bergsstigning, där ett endaste ett snedsteg leder till döden. Där varje steg måste planeras försiktigt och ordentligt, och är det ej planerat skall man stå stilla. Ett steg till vänster och du faller ner för bergssluttningen, flera kilometer och landar i havet. Ett steg till höger och du stiger i en fallgrop, landar i en av de tusentals tunnlar som finns inuti berget och det finns ingen väg ut. Ett steg framåt och du snavar på en sten, faller ner genom det tunna bergslagret. Ett steg bakåt och risken för att falla igenom är femtio procent, då du redan har stegat med din tyngd på samma ställe. Då kan du antingen vara säker på att det håller eller så upplöser marken under dig snabbare därför att den redan varit utsatt med för mycket tyngd tidigare. Du vill ropa på hjälp men du kan inte, du står stilla där du står och kan inget göra. Du hör andra människor närma sig men när du försöker varna dem att komma för nära så märker du att du inte får fram ett ljud. En ung man finner dig men då han kommer fram ser han att du gråter. Du gråter för att du ville varna honom att hålla sig borta, han tittar runt sig och förstår vad det var du ville varna honom om. Han ser ledsamt ner i marken men lyfter upp blicken och tittar dig rakt in i ögonen och säger ”du slipper inte av med mig så lätt, jag står vid din sida till slutet”. Du lägger märke till att han ännu inte gått för långt och ännu har en chans att slippa undan, utan dig förstås. Han lägger märke till samma sak som du, men skakar på huvudet och säger ”jag går ingenstans.” Där försöker ni leva ert liv tillsammans, ett snedsteg och ni faller. Det här är hur jag har det med mina föräldrar, och den unge mannen är min pojkvän. Han har sagt att han står förevigt vid min sida, och jag hoppas verkligen det. Skulle han inte finnas där skulle jag om och om igen göra samma snedsteg och dö.

När man har haft en överstressig dag i gymnasiet, huvudet sprängs snart av funderingar på hur man skall kunna betala bilskolan, funderingar angående varför ens föräldrar inte låter mig fira jul och nyår med min älskling, så börjar man undra vad det egentligen är fel på. Mig? Dem? Lärarna?
Igår var jag inte i gymnasiet, jag tog en dag ledig. Jag ansåg att jag var värd det. Jag spenderade dagen med att skriva 4 uppsatser, läsa till de kurser jag tenttar och sedan belönade jag mig själv med att se på Ps. I love you.
   När jag såg på filmen, ungefär den delen där hon börjar designa sina skor, så började jag undra på det hon tidigare sagt "ingen skillnad vad det är man gör, till exempel ta ett par sockor men måla dem, så att de blir något DU har gjort" - vad är det jag är här för, att göra något som är mitt eget, men vad? jag vill inte leva hela mitt liv sorgsen och oälskad därför att jag inte gör någonting speciellt. 
   Jag har idag haft en skitdag, min älskling och jag grälade igår på natten, och jag är trött på att alltid vara den första att säga förlåt, jag är trött på att vara den första att försöka fixa gräl...men jag är inte trött på honom, så därför kan jag inte sluta upprepa detta. Men efteråt har jag en hemsk känsla, en känsla att jag ger upp för tidigt och sedan börjar jag undra om han inte ber om förlåtelse först för att han inte bryr sig. Det är som ett handikapp, jag skulle helt enkelt inte klara av att förlora den personen som hjälper mig genom livet, och därför ber jag om förlåtelse även de gånger jag tycker att allt är hans fel och han borde göra det istället. Nu när jag har skrivit färdigt här så ska jag fortsätta sitta och stirra på telefonen, önska att han sku ringa och allt sku fixa sig..men så blir det inte. Jag vet att det är jag som skickar meddelande och ber om förlåtelse...