wineredlove

En farlig bergsstigning, där ett endaste ett snedsteg leder till döden. Där varje steg måste planeras försiktigt och ordentligt, och är det ej planerat skall man stå stilla. Ett steg till vänster och du faller ner för bergssluttningen, flera kilometer och landar i havet. Ett steg till höger och du stiger i en fallgrop, landar i en av de tusentals tunnlar som finns inuti berget och det finns ingen väg ut. Ett steg framåt och du snavar på en sten, faller ner genom det tunna bergslagret. Ett steg bakåt och risken för att falla igenom är femtio procent, då du redan har stegat med din tyngd på samma ställe. Då kan du antingen vara säker på att det håller eller så upplöser marken under dig snabbare därför att den redan varit utsatt med för mycket tyngd tidigare. Du vill ropa på hjälp men du kan inte, du står stilla där du står och kan inget göra. Du hör andra människor närma sig men när du försöker varna dem att komma för nära så märker du att du inte får fram ett ljud. En ung man finner dig men då han kommer fram ser han att du gråter. Du gråter för att du ville varna honom att hålla sig borta, han tittar runt sig och förstår vad det var du ville varna honom om. Han ser ledsamt ner i marken men lyfter upp blicken och tittar dig rakt in i ögonen och säger ”du slipper inte av med mig så lätt, jag står vid din sida till slutet”. Du lägger märke till att han ännu inte gått för långt och ännu har en chans att slippa undan, utan dig förstås. Han lägger märke till samma sak som du, men skakar på huvudet och säger ”jag går ingenstans.” Där försöker ni leva ert liv tillsammans, ett snedsteg och ni faller. Det här är hur jag har det med mina föräldrar, och den unge mannen är min pojkvän. Han har sagt att han står förevigt vid min sida, och jag hoppas verkligen det. Skulle han inte finnas där skulle jag om och om igen göra samma snedsteg och dö.