Aldrig ska man säga aldrig

Jag trodde äntligen att jag slutat strida med min pojkvän, men det verkar bara fortsätta.
Han påstår att jag endast vill strida med honom nuförtiden, men jag svär att det inte är så. Varför han inte tror mig försår jag inte, å det att han inte lagt märke till att det är han som mockar strid nuförtiden är enormt irriterande då han skyller på mig.
 Men är vi båda så pessimistiska att det inte mera går att vara överens, är det ett tecken på att vi bara inte bör vara tillsammans mera, är det tid för att ge upp?
Idag skulle vi träffas, fara till mina släktingar och grilla och senare fara ut med ett par kompisar. Nu fick jag meddelande att han inte är påväg ut någonstans idag. Hur känner jag mig då, övergiven kanske?
 Även om min kropp skriker att den inte orkar gråta varje kväll mera, och önskar att livet sku ta slut, kan jag inte stoppa mina känslor för honom. Men jag är rädd för att han lämnar mig, då han betett sig som han gör den senaste tiden. Ifall han lämnar mig, så rasar alla mina framtidsdrömmar ihop, och jag svär att aldrig mera "put my feelings out there",
och min dröm om att han verkligen är den jag vill gifta mig med...den skulle krossas. förstöras, och jag skulle aldrig våga drömma någonting igen.

Lifes too short.

Onsdag 28.10.09

Varför är det så att när alla i familjen hatar mig, så kommer de närmare varandra?
Jag tröstar mig med att det finns en person som bryr sig om mig, gud ändå vilken tur jag har<3
En G-Wiz får man gärna köpa åt mig, så kan jag köra runt europa med min älskling, skita i resten av familjen och bara sticka. Se världen, njuta av mys med utsikt över eiffeltornet eller köra om min man för att min motorcykel far hårdare HAHA vilken underbar dröm<3
Blev intervjuad häromdan om skolpress, när jag går två skolor tillika osv. hoppas det blev bra svar, frågorna var svåra som fan!
Ska gå och göra läxor, ringa till min älskling, och hoppas på solsken till imorgon, NATI.

Jag ser min spegelbild i hans ögon, som ett bevis på att jag är förevigt hans.

En av de mest lyckade fotografierna jag någonsin fått på ett öga :)
(c)wineredlove

Föräldrar, visst är de underbara?

En farlig bergsstigning, där ett endaste ett snedsteg leder till döden. Där varje steg måste planeras försiktigt och ordentligt, och är det ej planerat skall man stå stilla. Ett steg till vänster och du faller ner för bergssluttningen, flera kilometer och landar i havet. Ett steg till höger och du stiger i en fallgrop, landar i en av de tusentals tunnlar som finns inuti berget och det finns ingen väg ut. Ett steg framåt och du snavar på en sten, faller ner genom det tunna bergslagret. Ett steg bakåt och risken för att falla igenom är femtio procent, då du redan har stegat med din tyngd på samma ställe. Då kan du antingen vara säker på att det håller eller så upplöser marken under dig snabbare därför att den redan varit utsatt med för mycket tyngd tidigare. Du vill ropa på hjälp men du kan inte, du står stilla där du står och kan inget göra. Du hör andra människor närma sig men när du försöker varna dem att komma för nära så märker du att du inte får fram ett ljud. En ung man finner dig men då han kommer fram ser han att du gråter. Du gråter för att du ville varna honom att hålla sig borta, han tittar runt sig och förstår vad det var du ville varna honom om. Han ser ledsamt ner i marken men lyfter upp blicken och tittar dig rakt in i ögonen och säger ”du slipper inte av med mig så lätt, jag står vid din sida till slutet”. Du lägger märke till att han ännu inte gått för långt och ännu har en chans att slippa undan, utan dig förstås. Han lägger märke till samma sak som du, men skakar på huvudet och säger ”jag går ingenstans.” Där försöker ni leva ert liv tillsammans, ett snedsteg och ni faller. Det här är hur jag har det med mina föräldrar, och den unge mannen är min pojkvän. Han har sagt att han står förevigt vid min sida, och jag hoppas verkligen det. Skulle han inte finnas där skulle jag om och om igen göra samma snedsteg och dö.


Varför är allt så svårt.

När man har haft en överstressig dag i gymnasiet, huvudet sprängs snart av funderingar på hur man skall kunna betala bilskolan, funderingar angående varför ens föräldrar inte låter mig fira jul och nyår med min älskling, så börjar man undra vad det egentligen är fel på. Mig? Dem? Lärarna?
Igår var jag inte i gymnasiet, jag tog en dag ledig. Jag ansåg att jag var värd det. Jag spenderade dagen med att skriva 4 uppsatser, läsa till de kurser jag tenttar och sedan belönade jag mig själv med att se på Ps. I love you.
  
När jag såg på filmen, ungefär den delen där hon börjar designa sina skor, så började jag undra på det hon tidigare sagt "ingen skillnad vad det är man gör, till exempel ta ett par sockor men måla dem, så att de blir något DU har gjort" - vad är det jag är här för, att göra något som är mitt eget, men vad? jag vill inte leva hela mitt liv sorgsen och oälskad därför att jag inte gör någonting speciellt. 
   Jag har idag haft en skitdag, min älskling och jag grälade igår på natten, och jag är trött på att alltid vara den första att säga förlåt, jag är trött på att vara den första att försöka fixa gräl...men jag är inte trött på honom, så därför kan jag inte sluta upprepa detta. Men efteråt har jag en hemsk känsla, en känsla att jag ger upp för tidigt och sedan börjar jag undra om han inte ber om förlåtelse först för att han inte bryr sig. Det är som ett handikapp, jag skulle helt enkelt inte klara av att förlora den personen som hjälper mig genom livet, och därför ber jag om förlåtelse även de gånger jag tycker att allt är hans fel och han borde göra det istället. Nu när jag har skrivit färdigt här så ska jag fortsätta sitta och stirra på telefonen, önska att han sku ringa och allt sku fixa sig..men så blir det inte. Jag vet att det är jag som skickar meddelande och ber om förlåtelse...


Pengar betyder verkligen allt.

Idag signa jag upp mig för bilskolan. Drivers club låter ganska skrämmande enligt mig, eftersom jag inte kan köra. Men det är väl därför bilskolan finns.
Dyrt e de iallafall. Jag förstår när "normala" familjer kan betala sina 3 barns körkort, men i min familj är det en aning annorlunda. För tillfället är föräldrarna mina arbetslösa, och jag som går två skolor samtidigt, jobbar efter skolan och knappt har fritid till min älskling, hur ska jag, ska kunna betala mitt körkort? Lite under 2tusen euro blir det. Jävla skit hur ska man sen ha råd med bil? Jag tycker körkortets pris borde sjunka rejält, för att ungdomar som mig själv också ska kunna ha en chans att köra. Jag blir AAANINGEN frustrerad. Och gymnasiet lättar inte med stressen, idag är fredag och jag är dödstrött efter jobbet, men jag kan inte ens ha roligt på fredag kväll därför att jag har jobb imorgon,

var livet för ungdomar enklare förut?

Det verkar som om staterna helt enkelt inte vill ha oss på vägarna, medan det är just DE personer som höjer priset på körkortet, som blir fast för rattfylla var och varannan helg.

Vuxna säger ofta "vad har hänt med dagens ungdomar" medan jag undrar vad det är som har hänt med de äldre generationerna.

Tattooing is as ancient as time, as modern as tomorrow

Idag bestämde jag mig för att starta en blogg, därför att ett nytt kapitel i mitt liv har börjat.
Jag skrev idag kontrakt med en tatuerare, om att jag kommer vara hans semi "lärling" i 6 veckor.
Jag kan inget annat säga än att dreams do come true.
Inget av detta sku nånsin ha hänt om int jag sku ha fått stöd från min älskling<3
Synd bara att min familj int stöder mig genom detta. Skulle betyda så enormt massor.. de säger att
"de människor som tatuerar sig har bara piss i huvu, ungefär 2% av de som har tatueringar är normala människor" då börjar man ju undra hur dom kommer reagera när jag har min första tatuering, min andra, min trettionde osv. är jag själv en sådan person som de senare i livet inte kommer kunna acceptera? är min pojkvän inte accepterad därför att han har tatueringar? livet kan helt enkelt inte alltid skina. därför skapades män och musik, fans bra filmer och kameror !
ska nu slinka ner i soffan i min älsklings armar och se på film, fintförstainlägg^^

kys&knus T

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0