wineredlove

När man har haft en överstressig dag i gymnasiet, huvudet sprängs snart av funderingar på hur man skall kunna betala bilskolan, funderingar angående varför ens föräldrar inte låter mig fira jul och nyår med min älskling, så börjar man undra vad det egentligen är fel på. Mig? Dem? Lärarna?
Igår var jag inte i gymnasiet, jag tog en dag ledig. Jag ansåg att jag var värd det. Jag spenderade dagen med att skriva 4 uppsatser, läsa till de kurser jag tenttar och sedan belönade jag mig själv med att se på Ps. I love you.
   När jag såg på filmen, ungefär den delen där hon börjar designa sina skor, så började jag undra på det hon tidigare sagt "ingen skillnad vad det är man gör, till exempel ta ett par sockor men måla dem, så att de blir något DU har gjort" - vad är det jag är här för, att göra något som är mitt eget, men vad? jag vill inte leva hela mitt liv sorgsen och oälskad därför att jag inte gör någonting speciellt. 
   Jag har idag haft en skitdag, min älskling och jag grälade igår på natten, och jag är trött på att alltid vara den första att säga förlåt, jag är trött på att vara den första att försöka fixa gräl...men jag är inte trött på honom, så därför kan jag inte sluta upprepa detta. Men efteråt har jag en hemsk känsla, en känsla att jag ger upp för tidigt och sedan börjar jag undra om han inte ber om förlåtelse först för att han inte bryr sig. Det är som ett handikapp, jag skulle helt enkelt inte klara av att förlora den personen som hjälper mig genom livet, och därför ber jag om förlåtelse även de gånger jag tycker att allt är hans fel och han borde göra det istället. Nu när jag har skrivit färdigt här så ska jag fortsätta sitta och stirra på telefonen, önska att han sku ringa och allt sku fixa sig..men så blir det inte. Jag vet att det är jag som skickar meddelande och ber om förlåtelse...